Tonläget i debatten om sexuell och reproduktiv hälsa har höjts rejält. Inte minst efter det att USA intagit en negativ inställning till delar av Kairodeklarationen. Landet vill inte medverka till information om aborter och preventivmedel, och många är de organisationer som därför hårt kritiserar president Bush, som i sitt motstånd sägs ingå i en allians tillsammans med påven och konservativa muslimer.

Men att säga att striden står mellan USA och Vatikanen å den ena sidan, och resten av världen å den andra är att göra det lite väl enkelt för sig. Kritiska tongångar mot Kairodeklarationen hörs också från annat håll. En betydligt mer nyanserad debatt behövas också när det gäller frågan om vad som är det verkliga problemet när det gäller den reproduktiva hälsan i många u-länder, inte minst när detta kopplas ihop med kampen mot HIV/Aids. Trots att hög befolkningstillväxt i sig inte är något problem så är åtgärderna fortfarande ofta inriktade på att begränsa just barnafödandet. Termen familjeplanering används fortfarande. Och att kvinnorna är förtryckta, och bara kan undvika oönskade graviditeter om de tilldelas preventivmedel är ett kontroversiellt antagande, inte minst i många av de berörda länderna.

I slutet av förra året kritiserade bland andra Nyamko Sabuni, riksdagsledamot med rötter från Burundi, samt ett antal akademiska forskare, i hårda ordalag svenska Röda korsets resonemang att spridningen av HIV i Afrika beror på männens sexualvanor.

"De afrikanska kvinnorna beskrivs som helt vilje- och matklösa offer för en afrikansk patriarkal struktur", skrev debattörerna i Dagens Nyheter, och menade att Röda korsets ordförande "krampaktigt vill hålla fast vid en av de koloniala rasistiska fördomarnas grundbult."

Sabuni med flera ifrågasatte också det påstådda faktum att HIV i Afrika till största delen sprids genom heterosexuella förbindelser, och pekade på de studier som visat det är brister inom sjukvården som är främsta orsaken till smittspridningen.

Men även inom berörda länder finns kritik. June Arunga från Kenya är juridikstuderande och jobbar för den kenyanska tankesmedjan Inter Region Economic Network (IREN). Hon reagerar mot att det fortfarande tycks finnas en utbredd uppfattning om att befolkningstillväxten i de afrikanska länderna är för hög, och att den bara kan hejdas genom att i-länderna förser utvecklingsländerna med preventivmedel.

"I förlängningen kan denna inställning leda till en inskränkning av en av de viktigaste rättigheterna, nämligen att själv välja hur många barn man vill ha", skriver Arunga i ett av IREN:s nyhetsbrev från i höstas, och menar att begränsningar av barnafödandet inte leder till någon förbättring för u-ländernas situation, snarare tvärtom. Hon ställer sig också frågande till om tillgång till preventivmedel verkligen bara kan, och framförallt bör, garanteras av de rika länderna.

"Det är naturligtvis viktigt att hjälpa de som verklige behöver, och att då identifiera dessa, men varför skall stödet omfatta en hel kontinent?", säger hon som svar på en direkt fråga, och påpekar att det långt ifrån är alla afrikaner som inte har råd med preventivmedel.

En annan aspekt som sällan kommer fram i sammanhanget, men som ovan nämnda debattartikel tog upp, är att det finns mycket som tyder på att kondomer är överskattade när det gäller kampen mot HIV i de afrikanska länderna. Enligt undersökningar är blodtransfusioner och andra medicinska exponeringar av smittat blod den största källan till HIV-smitta.

Detta talar för att den amerikanska ståndpunkten – att till stor del separera kampen mot HIV/Aids från familjeplanering – inte är helt orimlig. Det absolut viktigaste är att bidra till att förbättra sjukvården i de fattiga länderna, vilket också till stor del är inriktningen på USA:s satsning. Tesen att bristen på kondomer inte är främsta orsaken till HIV-smittan i de afrikanska länderna stärks också av det faktum att användandet av kondomer inte är högre i många i-länder, däribland Sverige. Att det råder brist på kondomer i Afrika är för det första kanske inte helt sant, och kanske heller inget avgörande problem.

Istället är det mycket som tyder på att problemet är bristande resurser inom sjukvården. Detta har i så fall mycket litet att göra med kvinnofientlig kultur – vars existens ifrågasätts – och brister inom familjeplaneringen. Detta bör också lyftas fram i debatten.